Biets historia

Honungsbiet är en otroligt sofistikerad insekt som har utvecklats under miljoner år. De äldsta bin vi är medvetna om hittades i Myanmar omslutna av bärnsten och har daterats till 100 miljoner år gamla. Det är troligt att biet härstammar från östra Asien. Under sina tidiga dagar liknade bina mer getingar och åt andra insekter snarare än nektar och pollen. Det är inte säkert när bina valde att bli vegetarianer, men valet mellan att äta en fluga eller lite sötsmakade nektar från ett blommande körsbärsträd känns inte så svårt såhär i efterhand.

Ett honungsbi samlar nektar från blomman att ta tillbaka till kupan

Dagens bin lever över hela världen, och det finns ungefär 20 000 olika sorter. Allt från Megachile pluto, ett lövätande bi som kan bli över 3 cm långt till de minsta dvärgbina som bara blir 2mm långa. Honungsbiet är bara en av dessa raser. De flesta andra bin bor inte i samhällen, utan föredrar ensamhushåll. Humlor bor till exempel i hålor i marken.

Förutom att pollinera grödor tror forskare att bina också är orsaken till den mångfald av blommor vi har. De flesta blommande växter kan inte självpollinera, och pollinering som är beroende av att vinden tar med sig fröna är inte vidare effektivt, så växterna utvecklade blommor med klara färger och mönster för att attrahera bin och se till att de förde med sig fröna i utbyte mot smaskig och närningsrik nektar. Bina dricker nektarn och transporterar den i en speciell mage tillbaka till kupan för att dela med sig till drottningen, de andra bina och larverna som ska bli nya bin.

För våra förfäder var upptäckten av honung lika livsomvälvande som elden. Tidiga jägarsamhällen hade ännu inte uppfunnit bidräkten och slöjan, så att samla honung var lika smärtsamt som att plocka upp en brinnande pinne. Suget efter den söta honungen gjorde dock att man övervann smärtan.

Honung var det viktigaste sötningsmedlet i mat och alkohol förr i tiden. Så viktigt att föräldrar döpte sina barn efter bina. Både ‘Deborah’ och ‘Melissa’ betyder bi, på hebreiska respektive grekiska. Honung har också använt som ett antiseptiskt medel i åtminstone 100 000 år. I antika Egypten och i Mellanöstern användes det dessutom för att balsamera de döda.

Det var faktiskt egyptierna som började ha bin hemma. Kupan på den tiden var en enkel upp och nervänd halmkorg. De används fortfarande, men vanligtvis bara för att temporärt hålla inne ett samhälle som svärmat.

Tidiga kupor, som de i halm, var inte utformade för långvarig användning. Honungen kunde inte utvinnas utan att ta sönder kupan, och med den bisamhället. Denna princip fungerade bara om samhället producerade tillräckligt med avkomma för att bilda en svärm som sen kunde fångas och bilda honung till nästa år. Annars var man tvungen att hitta en ny svärm efter att kupan förstörts. Det fanns därför ett stort behov av ett sätt att behålla samma samhälle år efter år, så att man kunde utöka bigården och producera mer honung.

En man som hette Lorenzo Langstroth stod för ett stort genombrott inom biodling. Han upptäckte att bina i kupan bildade en gång som var lika stor som ett bi om den var mellan 6 och 8mm bred. Han döpte upptäckten ‘spazio de ape’ (bigång på svenska). Upptäckten var viktigt eftersom den ledde till utvecklingen av kupor med flyttbara ramar. Det lät biodlaren ta ut vaxkakan och honungen utan att förstöra kupan, och gjorde det dessutom möjlighet att kunna manipulera bisamhället och hjälpa dem utvecklas och växa. Denna upptäckt är ofta sedd som starten på modern biodling.